Harry, Hanski, Keijo, Rene, Asko, Timo kommer inte att leva för evigt. Det är ett faktum att de redan har försvunnit ur mångas minne.

För ännu inte så länge sedan hade de familj, arbetskamrater, bostad, grannar. Nuförtiden bor de i ett gästhem, det förra ”Kurjien Kappeli”. Vakten ser till att besökstiderna följs och att dörrarna stängs klockan 23:00.

Vad har hänt med dem och deras liv? Varför förlorade de fotfäste i något skede av sitt liv? De flesta av oss kan säga att vi har träffat någon, som av en eller annan orsak har fallit ur samhället. Någon som har förlorat sin arbetsförmåga eller sina familjeband och som har funnit tröst i alkohol eller droger. Happo-Hanski och Keijo Keppana kan fortfarande le åt sina smeknamn. Men i deras ögon syns förlusten och livsångestens grå skugga.

Fotografen Tanja Kostenius besökte Helsingfors Gästhem i mars 2009. Hon drack kaffe med Harry, Hanski, Keijo, Rene, Asko och Timo. De öppnade sig småningom för henne och lät henne ta del av deras mångskiftande själslandskap även om de generellt sett kunde uppfattas som missanpassade, lodisar eller drogmissbrukare.

Konstenius kamera påminde dem om att deras identiteter och personligheter inte tar slut vid den samhällsonyttighets definition. I Konstenius fotografier visar deras väsen på ett respekterande och rättframt sätt. Hon har fotograferat ett psykologiskt porträtt av var och en av dem, i svart och vitt och med negativfilm. Detta kan vara det bästa sättet att hedra deras minne och hjälpa dem att stanna kvar i någon annans minne.

Utställningen, De Förlorade, är en representation av inre världar som belyses genom materiella omständigheter. Flaggan, gatulampan, graffitin på stenen, rummets nakna väggar, tobaken, såret berättar åt oss om människor som har lämnat oss redan före sin död.

Låt om oss hålla dem inför vår blick och i våra sinnen. Ömt.

Egle Oddo, Helsingfors 2009